Med andra ord så har hela familjen legat utslagna under ca en månads tid. SKITTRÅKIGT!!!

Alltså, så har det hänt noll på hundfronten!

Fick dock ett uppiggande mail från Finland, där Morris, Viggos bror, fått 1:a pris på WT (ÖKL)och blivit 4:e placerad i finalen. Duktigt jobbat! :-)

 

Tarja & Morris

.........på reparation och service. Eländesmaskinen hackar, är allmänt seg och kan behöva sig en uppfräschning. Så, undrar ni varför jag inte svarar på mail, så är det inte för att jag börjat bli snobbig på ngt sätt utan för att jag numera är datorlös.

Vi hörs och syns när min uppspeedade dundermaskin är tillbaks!

Tjing!

Ibland tvingas man att umgås under en längre tid med sina goda vänner. Ett exempel är då man reser långväga i bil. Mil efter mil passerar och man hinner ventilera än det ena och än det andra. När så dagen börjar gå mot sitt slut, börjar man bli lite mosig i hjärnan och samtalsämnena blir allt märkligare. Det är kanske då man svänger in vid något suspekt värdshus för att få sig en stadig måltid, få ny energi för den fortsatta bilfärden. Man sitter där med sin goda vän, inmundigar sin hamburgare med pommes, fäktar efter en liten otrevlig bananfluga och det är då, i samma ögonblick som då vännen frenetiskt försöker mosa bananflugan mellan sina handflator, som densamme säger:

-Usch, det är ju så himla svårt att se flugan för alla de svarta prickarna!

Det är då man själv säger:

-Vaa? Vilka svarta prickar?

 -Ser du inga svarta prickar framför dina ögon?, säger vännen förvånat.

-Näe?, svarar man aningen försiktigt.

-Ja men, om du liksom tittar på dina egna linser. Ser du då inga svarta prickar som liksom flyter förbi?, säger vännen och ser nu uppriktigt förvånad ut.

-NÄE??????

Nu börjar man bli lite orolig för sin vän. Hur i hela fridens dar tittar man på sina egna linser????

-Har du sett de här svarta prickarna länge?, frågar man försiktigt.

 

-Jaaaa, minst i 10 år, svarar vännen.

 

-Hmm, har du någonsin sagt det till din optiker?, undrar man.

 -Nääe, varför skulle jag gjort det? Jag trodde att alla människor hade svarta prickar framför ögonen, säger vännen frankt.

Det är nu man liksom inser att man just spenderat en väldig massa timmar i en bil tillsammans med sin goda vän. Många mil har passerat med vännen, en tillsynes säker chaufför, bakom ratten. Det är nu man också inser att det återstår åtskilliga mil till hemmet och att den nu inte riktigt lika betrodda vännen snart ska sätta sig vid ratten igen. Jisses!

Tystnaden lägger sig. Jag grunnar på hur hemfärden ska gå. Vännen funderar förmodligen på det faktum att inga andra människor i världen ser svarta prickar passera över linsen i ögat. Bananflugan käkar pommes.

Väl i bilen och ute på motorvägen, måste jag ju bara fråga hur de där svarta prickarna ser ut.

Min vän sitter tyst en stund.

 

-Jo, säger vännen sedan glatt. De ser precis ut som de där mjölbaggarna man kan hitta i en gammal mjölpåse…..

 -Ja, och sedan flyter de liksom förbi i linsen ut åt sidan….och sedan försvinner de en stund…. 

Kära vänner! Finns det någon där ute som ser svarta mjölbaggar passera förbi i sina ögonlinser? Jag gör det inte!

Inser ni att ni ibland möter en bilförare som ser genom ett antal mjölbaggar?

Vad drar vi för slutsats av det här då? Själv har jag insett att goda vänner, som man trott sig känna väldigt väl, inte alltid är den som de ger sig ut för att vara. Så, kära vänner, är det fler utav er som har några märkliga bekännelser att göra? Det känns nämligen som att jag inte kan bli mer förvånad än jag redan blivit.....

För husses del har väl sportlovet inte varit ngn höjdare, eftersom han insjuknade i influensan.

Meeen, för Viggos del, så har det varit en toppenvecka!! Jag säger bara TJEJBESÖK!

Du och jag, bruden!

 Nu tar jag dig!

Är du redo, grabben?

Hupps, vad hände här då? Censur!

Han har varit ute i en hel timme idag och fått markeringsträning. Fattar ni hans förvåning? En hel timme med hundaktivering. Vad har hänt?

Matte med Viggo samt Malin med Ilsa drillades hos Birgitta i snölandskapet. Ilsa funkade hur fint som helst (begriper ju inte varför de är med på träningarna, men trevligt är det), medan Viggo visade hur illa ställt det är med både lydnad och markeringsförmåga, så här efter barnafödande och allt annat som matte pysslat med. Men, som vår kära tränare sa, det är ju låååångt till hösten och elitproven......

Vi är nästan friska nu.....bara lilla Hanna som snorar......och som också fått två nya gaddar i underkäken.......som hon har testat på sin mors tuttar........vilka krävde sårtvätt och omplåstring......vilket lett till att det lilla barnet nu, frekvent, får smakportioner av majspuré.......

Ett gott råd!

Bit ej den hand (tutte) som föder dig!

..........ja ha, när man tror att alla tillfrisknat, så kommer nästa elände.

Jag och sonen har fått den beryktade influensan. Tror att jag blir tokig på alla sjukor snart!

Hunderiet ligger fullständigt nere! Viggo och Ammy springer, i frustration, runt i åttor i trädgården. Tellan tigger bara mat och Frasse lullar runt, hög på stesolid.

Men, vi ser fram emot kennel Stormfågelns valpträff den 15 februari (om vi nu inte lyckas bli sjuka igen tills dess)

Ha det gott och akta er för virus!!

Kort sammanfattning av de senaste veckorna:

• Isac dundersjuk! Till jouren med en ev. begynnande lunginflammation = penicillin igen.
• 3 dgr senare: Hanna smittad, men ngt mindre sjuk än storebror.
• 3 dgr senare igen: Mamman smittad. SNOR!!
• 3 dgr senare igen: Pappan smittad. Verkar allvarligt!
• 16 års-kalas för Tellan
• Fixat bokslut för Alvesta Hundklubb
• Hannas första tand börjar kika fram
• Viggo och Raja ögonlysta = OK!
• Frasse problem med kisseri och prostata = 2 000 kr fattigare matte
• Isac målat väggen i köket med krita.
• Isac försökt måla lillasyster Hanna likaså
• Ammy mobbar Frasse. Död åt gubben!!!!
• Försökt övertyga Hanna om fördelen med att käka från flaska. Tvi sa bebisen!
• Ammy kutat efter hare = mattes stämband bågnade. (Obs! Fru FB, jag fick dock stopp på min hund till skillnad från vissa andra.... ;-)
• Husse snickrat friggebod vid sommarstugan = träningsvärk
• Plockat ut ett musbo ur volvon, urk!
• Insett att Ammy har en begynnande fetma pga inaktivitet
• Insett att Viggo aldrig hört talas om höger- och vänstertecken

Denna vecka ska sonen till dagis igen, så för att få nästa veckas nyheter kan ni bara börja läsa listan igen..... Jag säger bara, virusar!

Måste bara få ge en kram åt alla underbara vänner som orkar lyssna på mitt eländestjat, så här i sjukdomstider. KRAM!!!

En megastor kram till fantastiska veterinär Eva Gustavsson, som räddade Frasses urinblåsa, bjöd på tårta  och sedan ringde för att fråga om Frasse idag, en SÖNDAG!!! Tala om engagerad och underbar veterinär!!!!

Idag, för sexton år sedan, föddes det en liten lurvig goldenflicka! En goldenflicka, som hamnade här hos mig och som följt mig genom hela mitt vuxna liv. Hon har fostrat tre andra goldenindivider (och ett gäng katter), agerat tålig lektant då de varit små, för att sedan när de utvecklats till huliganer, visa hela sin tandrad då de försökt sno märgben mellan hennes tassar.

Den gyllene flickan är nu vit i pälsen, har lite dimmiga ögon och vandrar lite stelt och värdigt runt i vår trädgård.

Men, vid två tillfällen under dagen (frukost och kvällsmat) förvandlas den gamla damen till en smidig, väloljad goldenracer igen. I gammeltantsgalopp kommer hon skumpande över gräsmattan och hoppar "graciöst" in över tröskeln, sladdar in i köket och trampar där ivrigt med framtassarna. Man brukar ju säga att när alkoholen går in går vettet ut, men i det här fallet får man säga att, när matklockan ringer tappar en viss goldenmadame all sans.

Tellan är en flicka med en vilja av stål och ett hjärta av guld!

Minns ännu en smällkall vinterdag på vår första (och enda) rapporttävling i lägre klass. Matte knallade iväg med lilla golden-Tellan tillsammans med stora hussar till rottisar, riesens och schäfrar. Starten gick framför ett vattensjukt buskområde, nu fryst till is. Alla de stora starka bruksvovvarna tråcklade sig försiktigt iväg i kanten av området. Tellan dundrade, sin vana trogen, rakt igenom hela skiten. Matte höll på att dö av oro och domaren sa: -Helv**** vad hon springer.....

Tellan, ståltanten, som aldrig någonsin ser några hinder i livet.

Ett annat är minne är vår sista spårtävling i elitklass. Där tyckte matte att Tella-Bella var eländigt seg och trist på lydnadsmomentet, som gick sist på dagen. Vi fick i och för sig certpoäng trots ett bakspår, så det var ju inte så illa. Grunnade hela vägen hem på hur jag skulle träna vidare på lydnadsbiten, lite lätt förgrymmad på goldentjejen. Då jag kom hem och skulle släppa ut henne ur bilen, var hon blockhalt. Hon hade tävlat en hel dag, med ett i princip helt avslitet korsband.......

Ett stort tack till Ann-Kristin, kennel Måsvingens, för en underbar och fantastisk livskamrat!!!

 

 En dam som fortfarande kan vara svår att "fånga" på bild....