Vad är det man brukar säga? Tredje gången gillt!

Idag bar det av till Halmstadsprovet i arla morgonstund för ännu en start i ÖKL. Vi hade haft flyt och fått byta startdag till lördagen, eftersom vi även kommit med till Eksjöprovet imorgon, söndag. Startnummer 2 kändes lite nervöst, eftersom man vet att det blir en hel del publik till första paret. Maire och Raja hade fått startnummer 1, så vi fick jobba ihop på morgonkvisten.

Provet startade med en dubbelmarkering på vatten. Hundarna skulle ta sig igenom ett ganska trögsimmat område med vass innan de kom ut på öppet vatten. Viggo fixade hem båda markeringarna.

Sedan promenerades det vidare till en dubbel landmarkering. Den ena föll ganska nära på andra sidan ett brett dike, medan nr2 föll efter viss fördröjning på längre håll. Viggo markerade distinkt och säkert.

Sedan var det dags för landdirigeringen, som även den gick över ett brett dike. Även den fixade Viggo hem utan krusiduller.

För vår del, följde sedan en lång väntan medan parhunden fick gå sitt sök. Passiviteten är ju Viggos starka sida, så inga problem där....

Vattendirigeringen gick rakt över dammen och Viggo gick som på räls och matte var extremt stolt då ankan och hunden kom hem.

Söket gick superbra! Full fart, sök på korsen och tvärsen. In kom ankor, kaniner och annat....

Och, sedan vips, så var prövningen slut och jag kände mig alldeles matt. Jisses, så bra det hade gått. Kändes kanonbra! Öppna kritiken från domaren Janne Stihl, lovade gott, då han kort och koncist sa att det inte fanns ngt övrigt att önska.

Men, sedan vill jag lova att det var en lång dag till prisutdelningen för man vet ju ändå inte säkert att det gått vägen förrän man har protokollet i sin hand.

När dagen så var till ända och priserna delades ut, fanns det till slut bara en enda hund kvar, Viggo. Han tilldelades 1:a pris med hederspris och blev utsedd till dagens bästa hund! Domaren sa en massa lovord om både mig och hunden. Själv stod jag tårögd och kunde inte riktigt lyssna och ta till mig allt fint som sas. Kände mig bara så otroligt stolt och lyckligt!

I skrivandets stund, sitter jag här, urtrött, jätteglad och fortfarande luddigt vimsig och kan inte riktigt fatta allt som hänt under dagen......så kul att få kunna visa upp hur väldans duktig Viggo faktiskt är (trots att han tränas och förs av en lätt förvirrad/gravid småbarnsförälder).

Ska försöka skriva mer en annan dag, då hjärnan funkar lite bättre. Det var ju så klart en massa andra duktiga hundar/förare med på provet (Raja fick t.ex ett 2:a pris).

Men, just nu tänker jag faktiskt bara vara egoistisk. Njuta av känslan, titta på de fina sidenrosetterna och sedan ska jag förstås pussa lite extra på Viggo och ge honom ngt supersmarrigt till kvällsmat!!

Duktige och fine Viggo!!

.......när Ammy, citronfjärilsjägaren, går lös!!!

Nya hobbyn är alltså jakt på citronfjärilar.

Ammys knivskarpa blick upptäcker citronfjärilsrörelser på ca 50 meters håll. Dessa rörelser triggar då igång en racerstart och gul unghund kastar sig i 150 km/h framåt mot intet ont anande citronfjäril. Då hon når sitt mål, fladdrar fjärilen rakt upp i luften (förmodligen pga lufttrycket från Ammys spurt) och då kastar sig unghunden oföraktat 2 meter rakt upp i luften och käkarna klapprar frenetiskt. Kroppen vrider sig vilt i luften.... Som ni förstår, så vill jag inte ens tänka tanken höftledsröntgen i samma ögonblick som hon lämnar marken. Höfternas status får vi ju reda på tids nog. I nuläget har jag i alla fall konstaterat att vovven är utrustad med gummiben, som tar henne högt upp i det blå.

Nu har hon ju ännu inte lyckats fånga sin första citronfjäril, för precisionen är inte den bästa....men, än är ju sommaren inte slut ;-)

Arma citronfjärilar!

Vi startade på B-prov vid Stensnäs Herrgård i lördags. 

Jag är nöjd med Viggo, kan jag ju börja med att säga åtminstone :)

Det var ett väldigt svårt prov som startade med ett sökarbete i kuperad bokskog. Viggo fick in 3 vilt liksom sin parkamrat en jaktlabbe. Ingen av hundarna tog sig upp för "berget" och ut på djupet, men de jobbade jättebra hela tiden.

Sedan följde en lång promenad. Sedan dubbelmarkering på blankvatten (ca 100 m långa). Viggo har aldrig varit i närheten av de längderna på markeringar tidigare..... Kastaren stod bakom ett vindskydd och syntes inte, så det fanns inget som drog på andra sidan heller. Änderna syntes ju inte heller på vattenytan då de låg djupt. Viggo fixade hem nr 1, men nr 2 hade han totalt glömt. Den hade dessutom drivit ut i en bukt och låg där i strandkanten, superlångt iväg från oss.....

Sedan direkt på vattendirigeringen som låg på en ö ca 60m ut. På halva sträckan låg det ett antal stenbumlingar. Skottet gick och då plötsligt fick Viggo tillbaks sin minnesbild på markeringarna och simmade rakt ut mot dem istället. Jag tänkte att jag skulle försöka vinkla honom vänster mot ön då han kommit ca 60 m, men då var han helt ohörsam, så det var ingen mening att fortsätta bråka med honom.

Sedan promenad igen.

Sedan närsök i vatten. Trist med ännu mer vatten, tyckte Viggo och vadade ut i långsam fart, vilket också gjorde att han lätt hittade 2 vilt.

Sedan lång promenad igen.

Sedan kom det en dubbel på land. Den första kastades ca 70m ut i vass-/ängskant med ett gäng levande änder på vägen och den andra kanske ca 45m ut på ängsmark. Viggo fixade som vanligt hem nr 1 (den korta). Sprang i rätt riktning mot nr 2 i ca 50 m tills han var i jämnhöjd med funkis nr 1 och fick syn på honom. Då slutade hjärnan att funka igen :) och han vek av mot markering nr 1 igen..... ingen mening att bråka där heller.....

Sedan avslutade vi med en otroligt snygg landdirigering i alla fall... ;)

Monika Andersson dömde och hon gillade Viggo jättemkt (helheten)och det är ju kul. Han fick ett 3:e pris och jag är som sagt nöjd, för han jobbade non stop i 1,5h på ett bra sätt, men den här typen av prov är kostymen för stor för oss. Hela provet sträckte sig längs med en damm, ca 250 lång, så snacka om att det tog lång tid. Värsta uthållighetstestet och nästan ett elitprov i mina ögen sett....

Prisutdelningen var tydligen klar ca kl. 19.30 och då hade en hund fått ett 2:a pris och resten fått 3:e pris eller nollor.

Igår var jag och Hans-Göran hos kennel Andhämtningen och körde funktionsbeskrivning med 9 st golden, så idag är jag helt slutkörd efter allt traskande i skogen.

I veckan ska det tränas megalånga markeringar och djupa sök. Tror ni att nästa jaktprov kommer att bjuda på korta markeringar i vass och mkt närsök, då eller?

Fy katten, vad svårt det är, det här med jaktprov! Det blir nog bara den här säsongen, sedan får jycken bli lydnadsvovve igen..... 

Jag skulle skrivit ngr rader i bloggen redan igår, men jag var inte riktigt fit for fight. Korsryggen och ljumskarna värkte och det kändes som att jag hade värsta baksmällan (lugn bara, jag har inte druckit sprit!!)

I söndags packade jag och Viggo in oss i bilen och åkte hela långa vägen ner till Malmö för att starta på årets första B-prov. Jag hade bestämt mig för att inte ha alltför höga förväntningar, för jag vet ju att våra träningsdoser varierar högst betänkligt och Viggo har inte kört ett enda vattenpass i år.

Givetvis körde jag fel!!! Ångest och elände! Klockan går och det kändes allmänt vimsigt. J---drans enirokartor.... Åh ja, jag kom fram och jag hade ju definitivt inte behövt stressa runt som en galning för jag och Viggo startade inte förrän typ kl. 16.30 (lång väntan).

Provet började med att Viggo skulle skickas på en vattendirigering. Han plumsade ut med sina höga benlyft och började simma. När han var nästan över på motsatta stranden, sa domaren att det var att föredra att hålla hunden i vattnet och inte låta honom gå upp på land. Mamma mia, tror han att man kan göra underverk, eller? Matte blåste kontaktsignal, vovven tittade, matte vevade högertecken och.............vovven simmade som värsta elithunden åt höger och fick hem vattendirigeringen. Matte var stolt som en tupp (höna)!

Sedan blev det en dubbelmarkering på vatten. Vi hade aningens otur, eftersom båda fåglarna föll i vassruggar och blev "osynliga". Nr 1 gick kalasbra. På nr2 fick jag tjoa till "APPORT" när den lille vovven tyckte att han skulle upp en vända på andra stranden och vimsa. Men, efter påminnelsen simmade han rakt ut och fick hem nr2 också. OCH, alla avlämningarna var tjusiga! Man är ju alltid lite orolig för droppningar så här på vårkanten :)

Vidare promenerades det upp till sökarbete och landdirigering. Det var 2 olika sökområden och jag fick skicka Viggo på "ängssöket" först. Han letade och letade och letade och letade???? Inga vilt? Till sist kom han i alla fall in med en pippi, men nu hade matte fått ångest i magen. Noskvalster? Nobbar? Letar bara kaniner? Snacka om att tankarna hinner snurra runt i hjärnkontoret.

Mellan sökskicken fick vi skicka på en landdirigering, som Viggo gjorde jättefint!

Och, sedan åter till det besvärliga söket. Varje gång jag skickade Viggo på "skogssöket" kom han ganska omgående hem med vilt, men på "ängssöket" jobbade han som en blådåre och fick inte med sig vittringarna riktigt. Sedan mitt i allt så ser man en gigantisk hare skutta ut ur snåren, 2 meter efter skuttar Viggo..... Även här var han exemplarisk och stannade upp utan kommando och återvände till sökområdet. Senare sa en man i publiken att Viggo hade haft ytterligare en hare framför näsan vid de första skicken. Detta KAN ju såklart har splittrat den lille vovvens koncentration ngt. Men, jag tyckte att han kämpade på tappert och han fick hem vilt, men som domaren sa, så skulle han ha kunnat vara mer effektiv. Senare hörde jag också att det var flera hundar som haft det jobbigt på just den sidan av söket.

Avslutet var en dubbelmarkering på land, som funkade bra. Dock, tog Viggo en liten lov ner mot funkisen på nr1, eftersom det hängde mer fågel i en grenklyka (sedan tror jag att han hann med ett litet snabbdopp i sjön också, hmm?). Men in kom dubblen, på ett helt ok sätt.

Lite utdrag från domarkritiken (Björn Nordén):

Vattenarbete: Har goda resurser och gör ett bra arbete

Dirigerbarhet på land: Fint följsam, svarar bra på kommandon 

Fint befäst apporteringslust. Uppträder naturligt såväl vid upptag som vid inlevereringar. 

Försiktigt, mjukt och i alla avseenden korrekt apportgrepp

En behagligt arbetande apportör med bl.a en mycket god lydnad och överhuvudtaget positiv inställning till samarbete. När söket förbättras stiger också prisnivån.

Ja, som ni nog anat vid det här laget, så belönades vi med ett gott 2:a pris.

Åh, varför ska det vara så himla svårt att få till alla moment på en och samma dag?

MEN, jag kan ju säga att jag inte var den som var deppigast av de startande. En helt fantastiskt duktig liten goldentik (Yard Peace Auchentoshan of Basil (Thomas Hultstrands vovve Bätils dotter) gjorde ett superjobb och var i princip provbäst. MEN, sedan sumpade hon släpspåret, så de landade bara på ett 3:e pris. Usch, vad eländigt.

Själv åkte jag hemmåt vid 19.00-tiden Trött, ngt deppig för att vi inte fick till 1:a priset, men samtidigt otroligt nöjd med Viggo, som kämpade tappert och gjorde ett kanonjobb. Sambon idiotförklarade oss när vi kom hem, trötta och slutkörda.....

Hur kan man åka 50 mil helt själv, vara ute en heldag med stor tjock och jobbig gravidmage, vara tvungen att kissa ute i naturen bland humlor och ormar samt vara supernervös i 1h när man kör sin hund? Allt bara för att få starta hund på prov.... ? Ja ni! Varför gör vi det, kan man ju fråga sig? :-)

 Mr Viggo Depp (så här ser jag ut då jag har dödstråkigt och inte får göra ngt)

 Varför blir det alltid så kladdigt i vårt kök?

Ja ha, är det ingen som vill träna med mig, så får man väl ta en napp till tröst då!

Nu hade visst resultaten från WT i Gränna kommit in och jag måste säga att poängen ser bättre ut än hur det kändes på plats.

Station 1: 10p (vattnet, som jag tyckte var katastrofalt???)

Station 2: 17p (dubbelmarkeringen som blev en trippel för oss)

Station 3: 16p (walk up)

Station 4: 9p (enkelmarkering uppför berget, där Viggo gullade med funkisen en stund)

Station 5: 18p (dirigering, som Viggo gjorde tjusigt, men sedan blev han SUPERGLAD och flamsade hej vilt kring benen :))

Totalen blev 70p

Jag måste ju få tacka alla sanslöst gulliga människor som peppat mig efter mitt sammanbrott. Nu ska jag försöka ta med mig det jag lärt och vara lite mer proffsig nästa gång vi startar. För det är ju som sagt inget fel på hunden. Han kan ju inte hjälpa att han råkat få en virrig förare.

På tal om virrig, så har jag ju anmält även till nästa WT i Högsby. Tänkte att det är lika bra att starta medan man kan och medans magen är av måttlig storlek. Skulle så klart vilja vara med även på WT i juni, men då är jag ju i 8:e månaden, så man vet ju inte om man orkar. Men, virrig som jag är, så har jag även lyckats anmäla till B-prov samma dag som WT i Högsby, snacka om att inte tänka.....

Ska försöka träna lite idag, eftersom det har varit dåligt med den varan i veckan. Igår var jag på hugget, men fick superjobbiga förvärkar på eftermiddagen och vågade då inte röra mig ur fläcken på ngr timmar. Som tur var så tyckte Isac att det var superhärligt att mysa med mammsen i sängen i ngr timmar......... På kvällen tog vi oss i alla fall ut och promenerade i skogen. Hundarna var galna av lycka. Tantan Tellan galopperade! som en vilding på skogsvägen och jag blev lite orolig över att det hela skulle sluta med hjärtsnörp.

För övrigt, så har jag slagits med trädgårdens alla rosenbuskar, som jag försökt tukta. Snacka om att de är taggiga!!!! Men visst, de är ju vackra då de blommar, men det är frågan om det överväger alla de stick de delar ut då man ska handskas med dem.....

Hemkommen från WT i Gränna. Ett jättetrevligt arrangemang, som avlöpte snabbt och smidigt.

Tyvärr, så floppade jag ganska rejält redan på vår första station. En dubbelmarkering där den första gick på vatten och den andra gick på land. Jag och Viggo skulle in som nr 1. Ut med hunden ur bilen, snabb kissrunda och hastade ner till stationen. Kanske inte den bästa uppladdningen i världen (jag måste lära mig att sluta stressa).

Fick besked om att sätta upp hunden på ett ställe. Markeringen gick, sedan skulle vi ställa oss på ett nytt ställe och så kom markering nr 2 på land. Sedan väntade vi på klartecken på domaren. Här kom då floppen, för jag tyckte att domaren höjde handen, vilket han inte gjorde och så skickade jag alltså Viggo för tidigt. Domaren blev lite upprörd och jag blev förvirrad. Viggo hämtade markeringen fint under tiden, men vad hjälper det då ingen tittar och jag skickat för tidigt.

Sedan fortsatte den totala förvirringen och missförstånden. Jag undrade om jag skulle stå kvar och skicka på markering nr2? Då upplyste domaren mig om jag kanske borde sätta hunden på första stället där den suttit då markeringen gick. Slokörad lommade jag dit och skickade en nu totalt okoncentrerad hund, som skuttade ut i sumpen/vassen. Under tiden pratade domaren på om att jag inte litade på min hund och hur jag skulle komma tillrätta med ostadgan???? Jag är urdålig på att både lyssna, svara och samtidigt föra hund, så katastrofen var nu definitivt ett faktum. Viggo var på väg ut mot vattnet och då fick jag plötsligt order om att kalla in honom igen. Sedan skulle jag helt plötsligt skicka ut honom igen och gå med ut i sumpmarken, bara för att jag hade lämnat en dummy flytande i vattnet.... Ut i sumpen, domaren kommer efter och säger att jag skickar i fel område??? Jag utnyttjar inte vinden och inser inte att dummyn driver! Skickar mot det område domaren säger och sedan visar det sig att dummyn inte är där utan faktiskt där jag försökte skicka från början. Nu bränner tårarna och jag fattar nada. Till sist hittar vovven dummyn och jag får order om att gå tillbaks och ta emot dummyn vid utgångspunkten. Innan Viggo återvänder, så berättar domaren hur jag bör träna en så här het hund (??), vilket innebär att jag är helt distraherad när Viggo återvänder, så han står där blöt en stund, men lägger givetvis ner dummyn och ruskar sig när jag inte tar emot honom. Usch, vad ledsen man blir. Kände mig som en mindre katastrof!

Vidare till nästa station som var en liten walk up för två hundar. Varje hund fick en markering och en dirigering. Det gick väl ganska ok, men nu var jag så okoncentrerad att jag helt struntade i helheten, vilket gjorde att Viggo blev överglad då han var klar med momenten. För mycket hopp och studs!

Nästa station var en dubbelmarkering på land. Här gjorde jag så flopp nr2. När kastaren skulle kasta sitt första kast fumlade han och dummyn vobblade iväg i markhöjd. Kastaren fann sig dock snabbt och kastade en ny dummy i samma ögonblick. Sedan kom ytterligare ett skott och kast. Jag skickade Viggo och han hämtade in första dummyn. Sedan skickade jag igen och han sprang förbi den sist kastade. Jag tyckte att han tittade åt det hållet, men han fortsatte ner mot det första området igen. Efter en stund tänkte jag att det nog var bäst att jag dirigerade honom till apporten, så jag blåste inkallningssignal. Då sa domaren:- Nej, vad gör du nu? Återigen förvirrad matte. Öh, jag tänkte att jag....., mumlade jag. Då förklarade domaren för lilla virriga mig att min hund ju faktiskt fått en trippelmarkering av misstag och att han gjorde ett jättefint jobb med att hitta den "felkastade" markeringen. Men, nu hade jag lyckats fördärva det jobbet, suck! Jag tjoade apport igen och Viggo fortsatte och hittade nu sin efterlängtade markering. Snacka om korkad matte!

Nästa station var en dirigering och det får väl vara den som får lysa upp vår dag. Viggo gjorde en klockren (faktiskt supersnygg) dirigering och vi fick beröm från domaren. MEN (givetvis så måste det ju finnas ett MEN här också). Viggo blev ju så där flamsigt glad efteråt och eftersom jag inte satt på kopplet, så ingick ju flamset i bedömning också, så därför lyckades jag ju ge den stackars vovven minuspoäng även på denna station. :)

Sista station gick också den i förvirringens tecken. En enkelmarkering uppför en bergsknalle. Viggo såg kastet väl och matte aktade sig noga för att skicka iväg hunden innan hon fick lov. Vovven spurtade iväg, hoppade över ett litet dike och stannade! Va?? Jo, han fick vittring av en dummyhög som låg ca 5 m framför oss (alltså fel av mig igen att skicka honom så nära dummyhögen). Tjoade apport och Viggo flög upp för bergsknallen, in bakom granarna där funkisen stod. Ser bara en glad goldensvans, vifta, vifta..... Då ligger det ju ytterligare en dummyhög där uppe, suck! Det slutade med ett rent dirigeringsjobb och vi fick till slut in dummyn. Fick i alla fall här en eloge av domaren över att jag hjälpte min hund. Konstigt, för på vår första station, fick jag absolut inte hjälpa min hund??

Summasummarum en väldan vimsig dag, må jag säga. Tror att jag ska börja köra lydnad istället igen, för jag är uppenbarligen inte tillräckligt flexibel för att köra hund på WT :)

Viggos syster, Jaffa, visade som tur var framtassarna och knep en 3:e plats i NKL. Grattis! Tur att ngn i släkten kan visa sin begåvning :)

Ha det gott

Kvinnan utan simultankapacitet och flamsige Viggo

Hektisk dag, idag igen. Vaknade i ottan av barnskrik. Isac hade värsta mardrömmen. Frukostfixning och sedan inpackning av barn i bil. Varje torsdag, så försöker jag och Isac att åka på babycafé nere i byn. Där leks, pysslas, sjungs och fikas det. Vårt stackars barn bor ju långt ute på landsbygden och har vid tidigare babycaféer krampaktigt hållit sig kvar i sin mor. Men, nu äntligen verkar rädslan ha släppt (modern har nu insett vikten av miljöträning av barn). Pigg och glad unge lullade runt och snodde leksaker för andra små människobarn, precis som det ska vara.

Hem i hundranittio och fixa lunch till oss och svärmor, som skulle vara barnvakt. Sedan iväg till jobbet. Träffade där en gudomligt söt liten 8-veckors munsterländervalp vid namn Love. Valpar är verkligen söta, speciellt då man slipper torka upp kisspölarna själv.

Sedan var det våffeldags. Våffeloset, medförde att brandlarmet gick på jobbet, så vi fick utrymma och vädra stället, be brandkåren om ursäkt och även rusa ner till dagiset som är beläget i samma byggnad och förklara att vi bara gräddade våfflor.

Väl hemma, körde jag lite närsök, först med Ammy och sedan med Viggo. Ammy tycker att det är superspännande att sitta och kolla när matte smyger runt i höga gräset och lägger ut en tennisboll. Hej och hå vad hon letar. Men, så rätt som det är så krockar de där 2 hjärncellerna igen och vips så härjar hon iväg 50 m i sidled och börjar snusa långt där borta. Suck! Jag är för gammal för att ha en så snabb vovve. Tacka vet jag gamle Frasse, där kunde man heja på grannen och när man tittade tillbaks hade Frasse rört sig max 2 meter från utgångspunkten.

Viggo fick ett "osynligt" närsök. Placerade ner hans lilla rumpa och blåste närsökssignal. Han såg ut som ett UFO i ungefär 10 sekunder, sedan trillade poletten ner och han började leta på stället. Jag har märkt att han inte förstått närsökssignalen nu när vi helt plötsligt varit så fokuserade på stopp och dirigering. När jag blåst närsökssignal, så har vovven istället stannat och sett ut just som ett UFO. Nyttig träning och Viggo var salig av lycka. Kan det finnas ngt bättre än tennisbollar i denna värld?