Ja, inte är jag ngn supereffektiv bloggare precis. Det dröjer mellan gångerna, men förhoppningsvis finner ni mina få inlägg läsvärda ändå.

Tro inte att kaoset här hemma har gett med sig. Icke sa nicke! Jag säger bara, HÖSTBLÅSOR! Hade inte den blekaste lilla aning om att det fanns ngn sjuka som hette så??? Men sonen, drar med sig allehanda små virusar från dagis och då också höstblåsor, även kallat ”mun-hand-fot-sjukan”. Nej, ni kan vara lugna. Det är inte samma sak som mul-och klövsjuk….

Sonen drabbades och nu har även fadern fått gula och svidande blåsor i munnen. Det spordes att vuxna inte skulle drabbas så hårt, men med tanke på hur fadern kvider, så är han nog illa där an….

Jag har dåligt samvete! Jag har tömt min hund på blod!

Arme Viggo är anmäld som blodgivare på djursjukhuset och igår fick han/vi rycka ut och göra en insats. Viggo, hjärtegullet, blev idiotglad då vi hastade till bilen och var hamnar då stackaren? Ja, inte landade han på ngn ball apporteringsträning eller annat skoj, utan här hamnade han på djursjukhuset, nerdrogad och sedan tömd på blod. Eländes matte han har. De suger ut hela 4 dl blod. Kan ju säga att jag var lätt nervös innan han var hemma igen. Han låg i hallen hela kvällen och ”knorrade” (vilket han gör då han mår dåligt) och tittade på mig med stora sorgsna ögon. Snacka om att känna sig som en skit! Åh ja, idag är han pigg som en lärka och flyger runt i trädgården med sin rakade hals och håller inkräktande koltrastar på avstånd, precis som vanligt. Vi gjorde ju en god gärning och räddade ngn annan liten vovve och man vet ju aldrig när ens egen hund hamnar på operationsbordet och behöver blod.

Sedan sist, så har vi också klarat av diverse besök från släktingar och vänner, ett barndop och en födelsedag. Puh! Jag, mitt nöt, fick ju för mig att vara pysslig inför barndopet och skulle ju vika sockersöta rosa servetter. Förbannade mig själv, efter servett nr 10. Jag är definitivt inte den pyssliga typen, men föll för tryck utifrån och fastnade i gullegullfällan. Nedan ser ni resultatet av min möda.

Har ni någonsin sett ngt så sockersött?

Har nu lyckats träna lydnad med Ammy på torsdagarna i ca 4 veckors tid. Det går oftast inte speciellt bra, men vi har våra ljusa stunder. Förra torsdagen, fick jag för mig att träna SITT och LIGG på stället (typ fjärrdirigering fast på nära håll). Ammy har en tendens att gå upp i limningen för minsta lilla retning och följaktligen fixade hon inte vetskapen om att det fanns korv i min ficka, för resultatet av sittkommandot från liggande blev någon form av gymnastiska grodsprång där hon landade i famnen på mig, suck!

Nåja, som kompetent hundtränare ger man ju inte upp så lätt. Kom på den briljanta idén att jag kunde lägga lilla kamptrasan bakom jycken och att hon kunde få den som belöning. Detta har funkat kanonbra på tre andra jyckar av rasen golden, men inte på denna unghund inte……

Ammy har två hjärnceller, vilka samarbetar på ett bra sätt, cirka en gång i månaden. Det normala tillståndet är att de frontalkrockar och det gjorde de sannerligen då hon tvingades att fokusera på att ligga stilla, lyssna på mattes SITT och samtidigt försöka ha koll på kamptrasan bakom sig, så att denna inte gjorde ngt försök att sticka iväg. Kan fortfarande inte riktigt beskriva vad som hände, men inte blev det ngn effektiv momentinlärning inte. Eller, som träningsvännen sa: Öhh, vad var det egentligen för moment du tränade där borta, då när hunden fladdrade vilt kring dina ben??

Bättre går det då för andra avkommor efter Viggo. Bebisen Valle gör framsteg och jobbar hårt som spårhund. Det är så himla roligt att få lite information om Viggos avkommor!! Skriv gärna mer och skicka bilder, så publicerar jag dem här på bloggen.

Näsan i backen, mot spännande mål!

Lön för mödan! GODIS!!!

……kan snarast beskrivas som kaos.

Själv är jag ständigt lätt (eller ganska mycket) förvirrad. Glömmer det mesta och blandar ihop resten. Fick ett ord på denna åkomma igår. AMNINGSDEMENS!! Så nu vet ni vad jag lider av och det kommer uppenbarligen att fortgå en tid till….

Jag har börjat träna hund igen! Frågan är bara hur länge detta nya inslag i mitt liv ska hålla i sig? I torsdags tog jag med Ammy och Viggo till lydnadsplanen. Kände mig nästan lite bortkommen, så jag smög lite i kanten av planen och började träna lite kontakt med Ammy. Detta var ju inget problem, då unghunden insåg att äntligen hade hon sin mattes fulla uppmärksamhet. Belönade med smarrig korv och med kamptrasa. Då den senare togs upp ur fickan förvandlades min mjuka föriga apportör till aggressiv pit bull-modell. Jisses, blev nästan lite rädd för henne…..

Så i förrgår var det då dags igen. Svidade på mig regnstället, tittade på hundarna, beslutade mig för att plocka ut Ammy och försöka mig på lite jaktträning. Denna lilla hund är ju inte jakttränad förutom vid ngt enstaka tillfälle. Hmm, jag kör lite sittsignal med pipa tänkte jag. TUT, visslade jag och vips så satte sig unghunden. Funkade skitbra! Hmm, jag kör det på lite avstånd tänkte jag (idiot). Alla som tränat valpar, vet att säger man sitt/visslar på avstånd, så kommer det lilla djuret glatt springande och sätter sig vid dina fötter…..

Åh ja, skam den hundtränare som ger sig. Körde lite mer visselsignal (nu på ett mer vettigt avstånd) och kastade den fina blågula tennisbollen med rött snöre som belöning. Unghunden var eld och lågor. Sulade schvungfullt iväg den fina blågula tennisbollen med rött snöre och vad händer? Ovanför min lilla tränings-äng finns det en enda telefonledning och vad händer? Jo, den lilla fina blågula tennisbollen med rött snöre träffar telefonledning, snor sig kvick tre varv runt densamma, vilket innebär att den fastnar där högt uppe i det blå. Det i sin tur innebär att unghunden blir totalt galen. Matte, matte, matte det hänger en boll där uppe. Ser du matte? Ser du matte? En BOLL! H****vetes skit!!! Typiskt mig!

Jag var i alla fall så klok att jag insåg att unghundens mottaglighet till fortsatt träning på samma plats var mycket låg, så vi traskad till ny terräng och fortsatte där. Tänker inte beskriva vad som hände där, men jag kan ju säga så mycket som att det saknas ytterligare två tennisbollar…….

…..och att jag ringde kennelkollegan, lipade och ville sälja unghunden…..

Allt jag rör blir kaos! Det är tydligen genetiskt, eftersom att även sonens fokusering på olika ting leder till kaos. Häromdagen knallade han in på toan. Själv satt jag i godan ro och läste tidningen. Plötsligt hör man: -  OH NAJ! OH NAJ! på bred skånska (troligen det enda skånska uttryck jag har kvar efter många år i Småland och det uttryck som nu sonen också snappat upp). (Det betyder ÅH NEJ! på svenska)

Ut kommer sonen. OH NAJ! I handen håller han den avbrutna kranen!!!! Förstår ni att mitt hjärta stannade lite lätt? Såg framför mig fontäner av vatten i badrummet. Rusade dit, ackompanjerad av sonens OH NAJ! Och såg till min lättnad att det inte handlade om ngt större vattenläckage. Dock rök ungefär ett barnbidrag på ny blandare och rörmokartjänst….

Barn är spännande! Hundar är också spännande! Om jag säger som så, att Ammy igår snodde soppåsen med sonens bajsblöja och käkade upp hela härligheten, så inser ni att det nu är unghunds-rea.

Ha det gott!