Accelerationen kan man inte klaga på och när väl maxfart uppnåtts bibehålls den konstant. Däremot har det blivit ngt vajsing med styrsystemet!

Inget kul när styrningen inte funkar, då kan det barka åt skogen....

Framförallt vänster styrled glappar? Den svarar liksom inte riktigt på kommando utan girar bara väldigt svagt vänster för att sedan återgå i ursprungsriktningen. Nix gut!

Bromsarna har också havererat, vilket genererar en extremt lång bromssträcka. Inte bra nu när det börjar närma sig vinter och halt underlag!

Känner att med alla dessa svaga punkter, måste det vara dags för en 1000-milaservice för att släcka alla tvåor, innan det är dags för besiktning till hösten....

Fordonet i fråga?

En engelsk GV*.

Skickar här också en bamsekram till Maire, som fixat med mat, hundträning och fika till oss idag!!

Engelsk GV undrar ni?

Se nedan:

* Gospelash Viggo

Hushållet är numera storkonsumenter av penicillinet Amimox. Sonen har under hösten drabbats av upprepade öroninflamationer och då skrivs det ut Amimox i flytande form med sk. god smak. Denna flytande medicin ska man sedan försöka få i två-åringen i 10 dagar, morgon och kväll. Ni som nu tänker att det kan väl inte vara någon match, får gärna komma hem till mig och träna på den motsträvige sonen.

Efter att de första gångerna ha försökt vara en pedagogisk mor och tala med det lilla barnet om vikten av att svälja medicinen för att bli frisk, växte sedan min desperation och den lede flög i mig. Ungen måste ju bli frisk! Själv har man ju då 20 års erfarenhet av att leva med katt och för att få i en liten kissemiss medicin krävs list och VÅLD!

Jag och sonen har nu, på den tionde penicillindagen, nått någon form av samförstånd. Jag häller upp medicinen och talar med glad och positiv röst om att nu är det dags för din medicin. Ungen svara glatt, mädiiiiisiiiin. Jag närmar mig barnet. Barnet drar sig sakta undan. Sedan startar jakten! En jakt som alltid slutar med att modern får tag på barnet och brottar ner det på en madrass på golvet. Ungen vrålar, mamman svettas.... Sedan, när telningen väl är i ryggläge, lägger sig lugnet igen, för då gapar han självmant  och man kan sprutta in medicinen i munnen. Det har alltså tagit nio dagar att lära in detta moment. Belöningen, efter medicineringen, har varit nappen och Bolibompatittande på tv.

Igår var det torsdag. Torsdagskvällarna gillar vi, för då smiter matte iväg för att träna hund. Begav mig ut i hallen för att ta på ytterkläderna. En av vovvarna studsar som en studsboll runt benen, vilt flåsande av lycka (Viggo). Vi ska träna!

Men? Brukar det inte vara två stycken studsbollar runt benen? Den andra studsbollen (Ammy) visar sig ligga på sin pläd, långt ifrån på något studsbollshumör och tittar på mig med sorgsna ögon. Jag kallar på henne och den lilla flickan linkar emot mig på TRE BEN. Höger fram, hänger obrukbart. Vad i hela friden??? Hundarna har bara varit och en sväng i hundgården och här hemma i trädgården, hur kan man skada sig då? Ser nu ett sticksår i benet och ringer veterinären. Observera nu att det är kväll = jour på djursjukhuset = dyrt!

Efter diverse undersökningar, visar det sig att sticksåret inte var så djupt. Vovven, får lite medikament och sprutor och matte får betala en tusenlapp.... (nu blir det definitivt inga julklappsinköp, eftersom jag i förra veckan brände ytterligare en tusenlapp på ett nytt bilbatteri :-(  ,suck! )

Alltså, sonen tog i dag på morgonen, sin sista kur med Amimox och Ammy ska ikväll ta sin första tablett Amimox, för att sedan fortsätta i ytterligare tio dagar. Hennes sista tablettdag, statistiskt sett, bör vara den dag då sonen drabbas av ytterligare en öroninflammation....

Ammy är en företagsam dam! När människorna i huset legat däckade i kräksjuka har hundaktiviteterna varit lika med noll!

Vad då göra, när man är en golden av jakttyp med spritt i benen?

Jo, man kan ju leta ploppar i huset! (matte har ju sett till att det inte finns ngt att "ludda" med just nu, så då får det bli ploppar istället)

 Här är ett exempel på en vit plopp på en dörrkarm.

När den unga goldendamen i fråga bearbetat ploppen en stund, så ser det ut så här istället:

No plopp no more...

Ploppandet är dessutom förenat med livsfara (eller snarare magknip). Tellan ser ju ganska dåligt, men upphöjda saker som ligger på golvet har hon full koll på, för oftast är de ju ätliga. Dock inte vita plastploppar, vilka jag snabbt får plocka ur tantens mun innan hon glupskt sväljer dem.....

Sonen fick en sprillans ny ryggsäck att ha sina pryttlar i då han är på dagis!

Hur länge fick den ryggsäcken leva då? Nja, si så där 48 timmar.......

 Observera ploppen till vänster. Men, var har ploppen till höger tagit vägen????

 Måste bara få skriva ngr snabba rader...

Dagen som gått har banne mig varit den bästa på länge! Inga tankar på kräksjukor, dagis eller bajsblöjor utan full fokus på HUND! Åh, vad jag har saknat det!

Maire och Marie (med Emil) kom hem och vi tränade tillsammans. Som vanligt så lade Maire upp jättebra övningar och hundarna hade hur kul som helst. Tok-Ammy, uppträdde som en potentiell apportör och jag tror, efter att ha sett henne jobba idag, att jag ska jaktträna henne trots allt. Hon hämtade duva, trut och and och matte blev nästan rörd, eftersom hon oftast brukar fara runt som en okontrollerad galning, men idag var hon som en helt "vanlig" hund ;-)

Okontrollerad kan man ju istället kalla Viggo. Han skötte sig jättebra i alla övningar, men det där med stadga och lydnad är inte längre så viktigt tyckte han. Här gäller det att ta för sig, nu när matte väl har larvat ut i skogen. Körde man inkallning med Ammy, hade man plötsligt en stor, röd, flåsande och villig hund extra vid sin sida.

Nu ligger vovvarna som två bollar i hallen och sussar sött och jag känner mig så himla nöjd och glad. Tack, snälla Maire och Marie för att ni kom hit och förgyllde min dag (och tack för fikabrödet!!)

Den lyckligt olydige